(B)loggbok S/Y Maretaten SC6156

Maretatens öden och äventyr hittar du nu på  http://tur80.bloggspace.se

Sä här hemma i lugn och ro igen har vi lagt ut lite fler bilder. Det var svårt att få det ordnat med mobilen som modem under färd. Lite skvättvis kommer det fler under de närmaste dagarna! /Mi

Bara för att vi bestämde oss för lååång skön sovmorgon vaknade vi kl 7. Färska frallor och kaffe och sedan drog vi igång vinterförberedelserna för att ta upp båten på land. Herrn Creutzer skulle komma ner till oss under loppet av dagen för att göra alla arrangemangen klara. Vi tömde varmvattenberedarens 20 liter vatten med decilitermått, tömde färskvattentanken, skruvade loss och torrlade toan och vinterbonade motorn. Kl 16 kom Herrn Creutzer och berättade att det där med att ta ”upp” båten inte var att tänka på. Det är ju helt galet, med tanke på att vattennivåerna skiftar med så där 10 meter upp eller ner under året. Nej – vi måste ligga kvar vid bryggan, som är flytande på 15 meter höga pålar. Hmmm. Ok. Vi får hjälp att knyta upp båten på rätt sätt så att hon bara följer med upp och ner när nivåerna skiftar. Det gick med andra ord ganska fort. Herrn Creutzer kom sedan på att han ju bor i Bonn och om vi kan packa klart våra grejer så skjutsar han oss. Det är ju ändå 2 mil… Vi snabbpackade på 40 minuter, stängde och Huj Iväg. Hejdå Maretaten.

Väl i Bonn visade det sig att City NightLine tåget var fullt hela veckan, så vi fick boka 2:a klass sittplatser på vanliga mjölktåg. Första med platser lediga skulle gå måndagmorgonen 01.40. Pust. Lång nattväntan i Bonn. Den enda stationen utan sittplatser i väntsalen. Det var långa timmar mellan kl 17 söndag kväll till tåget skulle gå. Allt gick dock väl och måndag kl 14.30 var vi alla hemma i Fjelie och somnade in utan mankemang. Borta bra men hemma bäst… /Mi

Ett tusental sjömil, 53 slussar och en vild sjövild flod tog oss idag kl 19 till årets mål, Oberwinter. Faktiskt ett passande namn för hamnen där S/Y Maretaten ska övervintra. Norrmännen som vi nu haft framför oss och i samma hamn i en vecka stod åter och vinkade och ropade glatt när vi kom i hamn efter 10 timmars stampande och vältrandes fram och tillbaka. Nu är vi här. 55 minuter innan angöring dök de första vingårdarna och slotten upp längs floden, landskapet är bergigt, friskt och vackert. Med tanke på fulheten längs de flesta kanaler och floder vi tröskat oss igenom är det minst sagt lite snopet att vi nu ska ta upp båten och vinterbona henne och åka hem. Det är ju nu det börjar. Det har varit rent överj-igt stömmande mellan Bonn och Oberwinter. Tidvis har vi överhuvutaget inte gjort fart fram genom vattnet utan tvingats att med motorn på högsta varv ligga och vänta tills någon pråm kommer och kör om oss, och vi kan få lite snålskjuts i dennes kölvatten. Så illa har det inte varit innan Bonn. Nåväl – vi firade med middag på ”Pfannkuchen Schiff”. Det är en pråm som inretts till restaurang här i hamnen och som har en vidunderlig utsikt över SiebenGebirge (bergskedjan här i dalen) och som ligger förtöjd vid bryggan intill oss. Och för all del intill norrmännen på båten ”Ny Lykke” med bestättningen Audely och Öyvind från Haugesund. Audely hade idag hoppat iland idag på flytbryggan här och när den sjönk ner mer än väntat, hade hon fastnat med överkroppen i pulpit på båten och blivit hängande. Eventuellt har hon fått en spricka i ett revben. Hon har rejält ont, till och med när hon bara andas. Hon fick ett par Doloxene av Hustrun i väntan på att kunna komma till läkare på måndag. Det är en ganska liten by detta, och Bonn är närmaste stad. Det tar några timmar med båt, det. Vi hoppas att hon ska klara ut det innan vi åker hem eftersom de inte talar tyska alls, någon av dem. Vi har givetvis lovat hjälpa till med att ta kontakt med sjukhus alt. ambulans el. taxi om hon blir riktigt dålig under natten men åka nu det ville hon inte höra talas om. Tur vi ligger sidan om varandra i denna hamn också. Utifallatt…/Mi

Mitt i centrala Köln. Bumpf och Schlurp och där satt vi. Hårt fast. En stunds tankeverksamhet krävdes för att komma fram till en strategi för hur vi skulle komma loss. Det handlade inte om någon lite lätt sättning här. Till slut kom vi fram till att om vi alla tre ställer oss på styrbord sida på däck, och med fast grepp om masten som ligger på en meters höjd ovan däck, och sedan i takt gungar ordentligt, DÅ borde vi kunna vicka loss henne. Icke sa Nicke. Maretaten satt fast.
Hårt. Nästa försök var när en av de små förhatliga motorbåtarna var på väg om oss. NU gungar vi alla på en gång igen, precis när den fräser förbi. Nehej. Det här visade sig vara den första, och förmodligen enda, ribbåten som visat hänsyn. Föraren minskade farten drastiskt och kröp nästan förbi. Inget svall där inte. Ok. Kapten ser att en lastbåt närmar sig på styrbord sida. Det var just nu både bra och dåligt. Dåligt för att vi inte kunde flytta oss ur hans kurs, men när nu situationen var som den var, trots allt bra för att den borde ge det gamla vanliga svallet som är så förhatligt. Vi satte oss alla med ändorna hängande utanför relingen, hakade fast händer och fötter i grabbräckena och väntade på Supersvallet Sune. Kapten höll samtidigt med ena benet ut rorkulten babord till. Ingen bekväm ställning, som dessutom kräver minst 3 meter långa ben ungefär. Och där kom det! Vi lyckades lägga Maretaten helt på sida med gungningen samtidigt som svallvågen tog henne, och hon rullade omkull och loss. En blöt och farlig affär som lyckades. Kapten kom snabb som en vessla upp och ner i sittbrunnen igen och lyckades få ut fören mot mitten av Rhen. Pust. Och masten på sin stolta ställning låg kvar. Det var bara ren tur att den gjorde det, faktiskt. Igår fick vi nämligen så hårt svall från en buskörande ribbåt att vi sånär tappat ner masten i vattnet när svallvågen slog omkull oss. Det resulterade i att Kapten och Rorsman igår kväll drog fast den i träklykorna med extra spännband. TUR igen.
Och nej – det var INTE Hustrun vid rodret när vi gick på grund. Det var Kapten själv… /Mi

Så här i slutet av resan ser vi tillbaka och konstaterar att allt gått mer än väl för oss. Vi har haft ren och skär bonntur ett antal gånger. Det började redan i slutet av Lübeck-Elbe Kanal första veckan, då vi gick igenom sista slussen, Lauenburg, på kvällen. Dagen efter när vi kommit 4-5 km längre ner för Elbe hörde vi på VHF:en att en pråm förolyckats och tappat ut sin oljelast. Hela korsningen Lauenburg-Elbe stängdes av för minst en vecka framåt för sanering. Vi slapp igenom med en hårsmån!
Nästa gång turen stod på vår sida var i Rhein-Herne-Kanal, där första slussen stängde för 3 dagars service bokstavlig talat bakom ryggen på oss. Den näst sista slussen, Wanne-Eickel, passerade vi på kvällskröken, ihop med Norrmännen. På morgonen efter meddelades det på VHF:en att det brutit ut en storbrand i Wanne-Eickel slussen och den var nu stängd och man räknade med totalstopp i 3-4 dagar. Pust! Samma dag, när vi vinkades förbi cykeldödsplatsen i kanalen, stannades trafiken direkt efter vår båt, för 5 timmar. Norrmännen blev liggande kvar och vi tuffade vidare. Normalt de senaste 3-4 dagarna har de legat lite före oss, men denna gång hade de gått in och bunkrat diesel medan vi tuffat på…
Nästa händelse i turlistan var gårdagens hamn, där vi kom in mycket sent och fick sista lediga platsen. DET var tur det, vi hade annars tvingats att efter genomförda 11,5 timmars tuffande, fortsätta ytterligare 7 timmar. Inte skojigt, kan meddelas. Man blir dödstrött av värmen och motorljudet och Rhens galna strömvirvlar som beter sig som undervattenstornados och slår båten hit och dit helt slumpmässigt. Orken klarar sig i halvtimmespass och Kapten och Hustrun delar 50-50 på eländet. Rorsman anses i och för sig kunna klara ”biffen” men det känns som lite tufft ansvar att lägga på en 16åring, OM det skulle gå galet. Det vore inte rättvist.
Idag har vi kört 9 timmar, och racet har gått 50% fortare än tidigare. Detta främst beroende på Hustruns otålighet. Hon har till Kaptens förtvivlan gått riktigt nära land, och därmed undvikit de ilsknaste strömvirvlarna och de största lastfartygen och pråmarna. Kapten bär ansvaret, Hustrun tar riskerna. Det är väl så det ska vara? Man delar ljuvt och lätt… Vi ”brukar” ju gå på grund titt som tätt… Hur illa kan det vara? (Illa enligt Kapten, så här i efterskott. Hustrun har tvingats svära på barnens liv att inte göra om samma stunt de resterande dagarnas Rhenfärd. Ok.ok. Men det gick ju finfint… även om det bara var tur…
Vilket vi iallfall haft, vi och vår TUR80. /Mi

Så glada vi var igår kväll när vi kom till Duisburg och sista sträckan på årets resa. Värmen tar nästan kål på oss. Vi har inte glömt att vi klagat över regnet och kyla, men så här i efterskott kan man ”torrt” konstatera att regn och kyla kan man skydda sig mot, det kan man inte mot 37 graders värme. Luften står helt stilla. Det är idag inte det enda som står stilla, kan tilläggas. Det gör i stort sett Maretaten också, trots att motorn går så hårt vi törs pressa den. Rhen har lågvatten och därmed minsta strömmarna just nu. Det går ändå emot med 6-7 km i timme, vilket innebär att medräknat lastbåtarnas svall och vattenväggar som de skjuter framför sig, så stampar vi mest takten här. En full dag i gassande sol och vi har flyttat i snitt 3 km i timmen. Den långsamma takten är ändå inte det mest skrämmande. Det är den häftiga trafiken. Innan har vi sett små-pråmar om kanske 150-180 meter i längd, som mest. Här talar vi om fraktfartyg som vi räknat till 80 stora containrar på! Och gärna 2 och 2 i bredd och helst både ikapphinnande och mötande samtidigt. Soppan kryddas då och då med snabbgående ribbåtar, vattenskidekipage och badande tokstollar. Vad göra? Is i magen, en rejäl dos rent dödsförakt och en benhård tro på livet verkar vara enda receptet. Vi hade tänkt oss att beta av denna sträcka, fram till Koblenz (160 km) på tre dagar, men det ser ut att handla om snarare 6-7 dagar, om inget ändras drastiskt. Vi har nu lagt till för natten i Düsseldorf. Hamnkaptenen här är riktigt pratsam och meddelade glatt att han precis skickat hem en svensk segelbåt från Övertorneå. De hade gått kanalerna ner hit och skulle till Medelhavet. Efter att ha avverkat 60 km i motström på Rhen under 12 dagar(!) låg de stilla här i hamnen i två veckor och begrundade ödet, och vände sedan hemåt Norrland igen! Vicka Veka Vikingar… /Mi

Många yachtisar har cykel med sig. Så ock vår hamngranne Herr Tysk från Lübeck. Vi låg för en gångs skull inte förtjöda längs en brygga utan med fören till. Det är inte ultimat, kan man säga. Först och främst är de i som regel minst en meter ner till bryggan, och fören har mast och brädor och skräp belamrat runt den normala avstigningsplatsen. Dessutom saknas av naturliga orsaker staget som man håller sig i när man hoppar, eftersom riggen är nere… Tysken hade samma problem, han hade dessutom sin cykel uppbunden längs mantåget i fören. En cykel han tänkt använda, troligen för bunkring, och hängde med framhjulet utanför mantåget och bakhjulet stående på däck. Detta medan han som en apa i lian försökte sig på att ta sig av sin båt. Precis när vi trodde han hade lyckats, han hade ena foten på byggan, så tog cykeln ett ystert skutt ner i hamnbassängen och sjönk omedelbart som en sten. Vår Kapten tog två sjumilakliv upp på vårt fördäck och beväpnad med båtshake lyckades han få fatt i framhjulet på cykeln och fiskade upp den åt den tacksamme grannen. Det var en lyckad cykelhistoria. En med gott slut.
Så har vi dagens cykelhistoria, den med mindre lyckligt slut. När vi kom lite söder om Datteln, såg vi att ett flertal polisbåtar hovrade runt en bro längre fram. De flaggade ”Vi har dykare i vattnet” och det stod dessutom ambulans och flera polisbåtar på kajen. Och massor av åskådare. Vi vinkades till kaj av uniformerad polis och ombads gå mycket sakta för tomgång förbi platsen på östra sidan, dvs mot färdriktning. På frågan vad som hänt, fick Hustrun svaret att en man som ramlat i vattnet söktes med dykare. Ok. Vi har sett nog med galningar som hoppar från de höga broarna och slår volter ner i kanalerna för att dra slutsatsen att någon arm sate gjort sitt sista hopp. Någon stund senare hör vi på VHFradion att hela kanalen nu spärrats för sökning. Och nästan en timme senare hörs på¨VHFn att de nu hittat den döde cyklisten… De KAN verkligen inte cykla, dessa tyskar. Tragiskt.

Och så det där med telefonladdningen som blev fel – Hustrun har nu sålt den till en öldrickande gentleman på pubben i Duisburgs marina. Kalas. ”Damage control” – Hustrun hatar onödiga utgifter och speciellt sådana som hon orsakat själv av slarv eller dumhet.

Allt har dock inte gått som planerat idag. Vi skulle fira att vi idag gjort vår 53:e och för denna sommar sista slussning. Pannkakor hade Rorsman önskat sig. Det är förenat med viss ansträngning på vårt båtkök. Hustrun lovar. När Kapten och Rorsman gick till hamnkontoret för att betala för oss, togs det tag i saken. En stor skål, 3 sista äggen, och den sista litern mjölk blandas och så ska det saltas. Locket på saltkaret åkte av och 1 hel deciliter for ner i smeten. Det blev istället köttsoppa i den 35 gradiga värmen…/Mi

Finns det gott om. 

Damen som trillade i kanalen är icke ensam. Hon har massor av kusiner som cyklar precis lika illa. Idag var det en äldre herre som kom farandes på cykelvägen vid kanalen och som helt utan förvarning körde rätt in i buskarna på icke-kanalsidan. Rakt in, och stod på huvudet! Nästa pucko cyklade på en bro över kanalen och lyckades vingla in framhjulet mellan spjälorna i räcket. Det måste gjort ont. Igår var det en kille i vår ålder som vinglade rätt in i en lyktstolpe. Man hinner se och begrundad med tanke på att Maretaten endast förflyttar sig i rask promenadtakt och vi titt som tätt blir omkörda av gamla tanter med taxar i koppel som haltar fram längs promenadstråken utefter vattnet.

I förrgår, när Hustrun själv vinglande på lånecykel från hamnen letade efter ett morgonöppet bageri, cyklade en karl på gräsmattan vid sidan av cykelvägen, och lyckades ändå träffa det enda trädet inom synhåll. Rakt in bara, och så kullerbytta. De måste vara konstant påverkade av något. Så illa cyklar som sagt inte ens Hustrun, och hon har inte ens en egen cykel!.

Det där med mobiloperatörer…

Är en djungel. Vi fick till slut köpt oss ett T-mobil kontantkort som vi satt i Hustruns telefon och som nu fungerar som modem till laptopen. Det blir 1 kr i minuten istället för via det vårt svenska Vodafone där vi surfade för 8 kronor/minut. Nu är det inte så lätt att få köpa ett sådant kort. Man måste ha en tysk adress. Det lyckades vi lösa genom att Kapten övertalade expediten att sätta upp sin egen istället. Kalas. Fungerar bra. Ända tills vi inser att man måste ha minst 3 EUR på korten för att det ska fungera som modem. Vi hade 1.71 igår. Gick alltså inte.  Rorsman och Hustrun svepte iväg på lånecyklar till Aldi och hann in precis innan de stängde kl 20. Frågade efter T.mobile laddning och fick ett för 15 EUR. Det stod inte T-mobile någonstans på kvittot så Hustrun som är misstänksam frågade en extra gång. Jodå, det var så rätt så.  Vi cyklade hemåt. Rorsman hade köpt en stor flaska dricka som han lyckades peta in i ekrarna i framhjulet och som smällde flaskan med en skräll och dränkte gossen i apelsinläsk. Han var sur och besviken. Eller Attans! Som Kapten skulle sagt. Hustrun var glad i alla fall, nu skulle vi kunna koppla upp och se vädret och så.  Hon tog genast tag i saken och tryckte in det fyrsiffriga telefonnr på lappen, det där man laddar telefonen.  ”Inget giltigt nummer”. Va?  Hon ger inte upp förrän efter 4 gånger, och frågar då båtgrannen som är tysk. Han konstaterar att ”Men – det där är inte Tmobile- det är ju Eplus”  ???? Hur vet man det? Mja… Firmanamnet där nere är ägare till E Plus. JAHA.  Och Aldi var nu stängt. Och har dessutom söndagsstängt. Pust. 15 Eur åt fanders. Sen kvällspromenad till bensinmack och vi får höra att där kan de ladda telefonen! Direkt. Om vi knappar in telefonnumret… Det har vi inte med oss och kommer inte ihåg heller. Suck . ALLT är emot oss.  Och det var minst 5 km till macken! Tidig söndag morgon cyklar Hustrun tillbaka till macken med en lapp med numret på. Nu så. Damen frågar ”Är det D1 eller D2  ni har?”  Svaret T-mobile räcker alltså inte. Det finns TVÅ.  F-n. I h… ja.  Tillbaka igen, leta bland pappren och så retur till macken och 15 EUR laddas på 2 sekunder. Mycket möda och stort besvär. Men nu är vi on-line då och då igen. Till det tar slut nästa gång…/Mi

Det är intressant att notera den lite magra servicen som utrikiska sjöfarare i allmänhet, och vi handelsresande vikingar i synnerhet, möts av. På VHF radion sänds det med mycket jämna mellanrum både Wassertiefe nachrichten, och Lagemeldungen och Sperrungsinformation des Kanals. På tyska. Trots Hustruns förmåga att ta sig fram på alla tänkbara och otänkbara språk, är det på en knastrig VHF där hälften av ljudet bara försvinner upp i en annan dimension och en fjärdedel dränks av motorbuller, är det inte lätt att orientera sig. Just nu befinner vi oss i situationen att vi endast kan ta Dortmund-Ems-Kanal söderut, för att komma dit vi ska. Det finns verkligen inga alternativ. Hustrun är ganska säker på (30% eller så) att det är tre bitar av vår sträcka som av olika okända anledningar är spärrade eller begränsade i framkomlighet, runt imorgon och en eller kanske två veckor framåt. Det är ganska vital information för oss, och nu inför fjärde utsändningen av samma information ska det dechiffreras ytterligare några stickord. Det är näst intill löjligt. Lite som att lägga pussel med baksidan upp, och bara 25% av bitarna tillgängliga. Det kan vara dialekten, kanske. Eller som sagt bruset som dränker orden, eller bara att de pratar grötigt i överljudshastighet. Får se hur det går om några minuter nu. Sitter vi fast i Osnabrück eller kan vi gå vidare?

Misstag pga språksvårigheter sker. Hustrun skickades upp på kajen vid en sluss för några veckor sedan, för dechiffrera informationen på en röd stolpe. Där satt en instruktion (på tyska) om hur man skulle gå till väga för att påkalla slussmästers uppmärksamhet och därmed komma igenom. Det stod klart och tydligt att man skulle
1: Trycka in den svarta knappen och hålla kvar.
2: Tala tydligt (VA?!) rätt i i mikrofonen och säga ”Sportboot zu Tal”.
3: Släppa knappen och invänta vidare instruktioner.
Ja. Och det gick finfint. Vi kom igenom på mindre än en halvtimme. Denna procedur har sedan upprepats vid så gott som varje sluss i ett par veckor, utan missöden och trots att vi aldrig sett någon mer instruktionsskylt. Ända till i förrgår. Hustrun talade högt och tydligt ”Sportboot zu Tal”, och möttes av en lång tystnad. Hon upprepade och väntade. Till slut hördes en konfunderad röst ” zu Tal? ”
Hustrun svarar frejdigt ”Ja, Bitte”. Svaret ”Warten Sie bitte” Tystnad igen. Inget händer. Vi väntar. Inget händer. 4 timmar väntade vi innan det hände något.
Samma sak hände i nästa sluss. Lååång väntan. Men så är det, man får inte ha bråttom.
Det gick inte upp en taljdank förrän Hustrun i en YachtClubs bokbytarhörna satte sin engelska deckare och plockade till sig en tysk översättning av en Agatha Christiedeckare. 30 sidor in i den dök just ”zu Tal” upp. I ett HELT annat sammanhang. Det inspirerade Hustrun att faktiskt slå upp det i ordboken, och AOTSCH… zu Tal betyder ”ner mot dalen”. Inget annat. Dvs. De gånger vi legat ”uppe” för att slussa ”nedåt” har detta fungerat kalas i slusstelefonen, men när vi legat i dalen redan, för att gå uppåt, har förstås inte slussnisse hittat någon båt att slussa nedåt och därmed inte kunnat identifiera anroparen … Pust. Genast i slussen därefter införde Hustrun den helt egna standardfrasen ”Sportboot zum SchelusenBüro” Det har fungerat väl, även om det medfört något längre konversationen, av modell ”var finns ni” eller ” vart är ni påväg”. Lång konversation och kort väntan, det är vår melodi just nu. Tyska är inte helt lätt även om det är likt svenskan i mångt och mycket, och så förstås att tyskarna i gemen verkar ha en vilja att förstå. Det kommer man långt med.

Kapten drog tanken ännu lite längre … hur i h-e ska vi klara detta i Frankrike? Oest och Est låter likadant i våra öron. Man kan anta att vårt samlade ordförråd på franska, förutom öst och väst då, dvs Charles De Gaulle, Notre Dame, Sacre Coer, Boulangeri och Oui inte kommer att ta oss särskilt långt. /Mi